Johanna<33

Idag har jag  varit hemma från skolan, vaknade med en hemsk huvudvärk som verkligen inte var rolig att ha!! Blää!

Jag har gått omkring och funderat lite.. Våran granne dog i fredags, och han var inte ett dugg sjuk eller nånting. Tänk vad livet är skört. Jag har nog aldrig tänkt såhär, men idag har jag kommit fram till att jag borde ta vara på livet mer, man får bara uppleva det en gång! Jag kanske borde göra andra saker på min fritid, och inte bara plugga. Göra saker som jag tycker är kul. Hans död fick mig att fundera, och mamma. Vi pratade lite om det här, om Mias bortgång förra året och även Ingrids. Man förstår inte riktigt även fast man är fullt medveten om det. Ingrid har jag väl accepterat mer än Mia, Ingrid träffade man ju så ofta så man märker att hon är borta. Men Mia, henne träffade jag ju inte så ofta, och även fast jag har varit i Finland efter hennes bortgång, varit på hennes begravning och sett henne... Man förstår inte riktigt, iallafall inte jag.
Man tror att hon bara låg på sjukhus, som hon ofta kunde göra, att vi kommer träffas i sommar om vi åker till Finland.. Men så kommer det inte bli.. Innerst inne har jag nog inte accepterat det som hände, även fast jag är fullt medveten om vad som hänt. Det går inte riktigt att förklara hur jag känner, men jag tror att om någon av er som läser det här mist någon som stått er nära, men som inte ni träffat så ofta, så förstår ni.
När det blev prat om konfirmation för någon vecka sedan, och mamma sa att vi skulle skicka inbjudningar till farmor,faster m.m kom jag på mig själv att tänka: Men Mia då? De har aldrig kunnat komma hit till Sverige eftersom Mia varit så dålig.. Jag fick aldrig visa henne Sverige... <3
Hennes bortgång har tärt mycket på alla i hennes närhet, men i efterhand så känns det skönt, hon slipper lida nu.. För er som inte vet vad som hände henne så kan jag berätta. Mia blev sjuk i spädbarnsleukemi när hon bara var 10 månader gammal, och hade bara 10% chans att överleva. Och hon överlevde leukemin, men fick en massa andra sjukdomar.
Till slut orkade inte hennes hjärta mer, det fanns inget att göra, läkarna hade inget att gå på eftersom det inte fanns något liknande fall i hela Världen. Hennes familj fick ofta skriva på papper om att läkarna fick ge henne mediciner, som ännu inte var riktigt färdig testade, allt för att hon skulle klara sig. Mia blev 11 år gammal.
Jag saknar dig så himla mycket!

Oj, jag har nog aldrig skrivit av mig om det här, men nu i efterhand känns det skönt. Nog för att jag har varit nära att brista ut i gråt under tiden det tagit att skriva.

Är det någon som känner igen sig? Skriv gärna en kommentar till mig, det kan kännas skönt att veta att andra känner likadant.

Till sen lunch bakade jag ost och skink gifflar(se receptet: http://nana.blogg.se/2009/february/recept-pa-ost-skinkgifflar.html#comment ) GOTT!!